Vaknar efter en god natt sömn, försöker att känna efter hur det är i benen och rumpan vi gjorde i alla fall 14 mil igår och tillsammans med fredagens så har vi passerat 20, känner inget, blir då orolig: Är dom helt bortdomnade!! Nej så var inte fallet och hoppa oförskämt pigg upp ur sängen slänger på sig cykelkläderna och vaselinet i rumpan, börja få in rutinerna nu och känner mig som värsta tour åkaren, titta då ner och konstatera att dom nog inte har samma bastanta kroppsform som en annan och att dom troligen inte använder hälften så mycket vaselin, om något, i rumpan.
Det börja redan bli rutin med att göra sig klar på morgonen också, göra sig färdig på toa, plocka ihop all packning i väskorna och se till att lådan ha rätt innehåll inför dagen, vad ska den egentligen innehålla idag? Vaselin, gel, skor, Resorb, regnjacka – nej den får åka med i ryggfickan till att börja med det ser lite tjockt ut på himlen idag!
Efter att ha satt i sig frukost, fyllt vattenflaskorna och sedan hört med receptionen angående pave avsnittet som vi upptäckte under gårdagen blir vi inte klokare, man säger att det är upp till 3 km pave som vi ska åka, vi (Navigations teamet) ligger lite lågt med informationen eftersom vi vet att det inte finns mycket till vägval för oss och det vägvalet som finns har vi inte koll på på så det kan vara ännu värre än att åka pave.
Klicka på bilden för att se en kort film sekvens innan uppställning Dag 2
Idag har vi 17,5 mil framför oss och en flod passage, vi ska passera Elbe och då passera vi också den gamla gränsen mellan Öst- och Väst-Tyskland, vad finns kvar? Ser vi något av det förgångna?
Visst såg vi var gränsen hade varit och det fanns också en minnestavla över området, om jag förstod rätt med skoltyskan, 1981, så hade ett tyskt ing. regemente gjort en insatts och ställt iordning området samt gjort en gång/cykelväg för rekreation.
Som ni ser så började dagen i ett grått dis med det var aldrig något behov av att sätta på sig regnjackan, dagen flöt på bra rutinerna satt där vi åkte i storgrupp, vi åkte i två grupper, 1-18 och 19-36, vi åkte i grupper med Udda och Jämna nummer allt för att man skulle skifta runt så mycket som möjligt och för att det hela tiden skulle vara något nytt som hände vi ville absolut inte komma in i slentrian och oskärpa för då blir det snabbt farligt när man tappa koncentrationen. Kan inte säga att det var det som hände efter lunchen när vi hade vårt första fall.
Vi kom åkande på två led på en cykelbana där det egentligen bara skulle vara ett, men vi hade inte hunnit att ställa om från två till ett led, och det var lite fuktigt/blött på asfalten efter ett tidigare regn, kurvan kom och fram till i klungan började man bromsa, som alltid så blir det allt mer effekt av en sådan händelse ju längre bak i kön man kommer och ropen på att bromsa hinner inte nå fram, Stefan J dra till i bakbromsen lite, lite för mycket samtidigt som han försöker att ta svängen, den som har gjort det innan vet att man är helt utlämnad och har ingen eller i alla fall minimal möjlighet att rädda upp situationen när man kommer på ”snekas”, jag ser i ögonvrån snett fram (ligger sist i klungan som ankare just då) cykeln glida fint ner och hinner se att detta kommer att gå ok även om det kommer att bli lite blodvite för det är en ”snäll” ”glider” som han gör.
Efter att ha fått koll på Stefan att han är ok så lyfter man blicken och vad få man se då, jo Per-Erik P 20 meter ut i en potatis åker, hur hamnade han där och hur kunde han hålla balansen hela vägen dit ut? Det fanns bara Per-Eriks egna ord på hur det gick till för alla som var bak i kön hade fokuserat på att klara sig utan att köra på Stefan som så fint hade spärrat av hela cykelbanan, Stefan ok med lite skrapsår, en krigare ska ju vara ärrad. Stefan sitter upp på cykeln igen innan Per-Erik har tagit sig tillbaka till asfalten
Dagen avslutas med att vi alla åker tillsammans in i Hoya där vi ska sova för natten, efter att ha suttit och gått igenom de olika dagarnas rutter ett flertal gånger tillsammans med de gamla orienterings kunskaperna så var det roligt att ”känna igen” infarten till hotellet när vi kom dit, om ni undra varför, ju det var så att i min iver att minimera sträckan så hade jag tagit en bakväg in till hotellet istället för att köra runt kvarteret och det var just den biten som ploppade fram i hjärnan när vi kom fram.
Rutinen var ju som vanligt vid framkomsten, byta sko, få i sig recover drycken, kort avstämning med hela teamet (laget runt), in med cykeln i förrådet upp på rummet och duscha, börja bli bättre och bättre på detta. Middag serveras i resturangen 100 meter bort på gatan om 45 minuter, (här fanns mat för alla smaker, riktigt gott).
Innan vi gick till maten så körde Ingela M och Biba C kört igång med massage och vibrationsplatta, han med vibrationsplattan innan maten, hur detta fungera kan jag inte så där direkt förstå men det fungera jättebra alla spänningar försvinner, kör 2*30 sekunder på benen och axlar/överkropp. just innan vi ska gå ock lägga oss så sitter vi och snacka medan Ingela ta och massera de sista som är intresserade, tveka om jag ska ta massage eller inte, vaderna skulle kanske kunna behöva det om inte så i förrebyggande syfte tänkte jag, men av någon anledning så blev det inte vaderna utan axlar och rygg som fick sig en genomkörare, just när Ingela var klar så var jag helt färdig och mådde jättedåligt, ville spy och frossan tilltog i en sådan grad att jag bara kunde gå och lägga mig i fosterställning och skakade mig till slut till sömn, var dock ingen bra natt utan vaknade ett flertal gånger under natten och mådde fortfarande likadant huttrade och skakade, fick till slut i mig ca 2 liter vatten under natten. Innan jag somnade sista gången innan morgonen så hade jag nästan kastat in handduken för nästkommande dag, jag visste att vi hade den längsta sträckan för resan framför oss på hela 19,5 mil och förutom illamåendet så hade knäet börjat att ge sig till känna igen, hur skulle detta sluta.